La San Bernardos historia den är full av tvivel och spekulation. Dess ursprung är okänt med säkerhet, även om de olika versionerna kopplar födelsen av denna ras till det antika Rom, Grekland och Schweiz. Vi kommer förmodligen aldrig att veta säkert var det kom ifrån, men de intressanta legenderna som omger det är värda att veta.
En av de mest populära är den som säger att dess ursprung går tillbaka till de forntida romerska hundarna, känd som molossi. Det sägs att det fanns två varianter av dessa hundar, de av Illyria och de av Babylon, och att de fördes av den romerska armén till Helvetia (Schweiz). Från dem kommer inte bara Saint Bernard utan också Bernese Mountain Dog och Great Swiss Mountain Dog.
I ungefär 1.000 AD, dessa hundar bosatte sig i de schweiziska alperna, där de användes för krigsuppdrag, övervakning, herding, sökning och räddning. Vid den tiden var de också kända som Talhunds (dalhundar) eller Bahuerhunds (bondgårdshundar), och deras utseende liknade alltmer det som dagens Saint Bernard.
Figuren av Ärkediakon Bernardo de Mentón är nyckeln i hela denna historia. I slutet av XNUMX-talet skapade han ett hospice i de schweiziska alperna, som fungerade som en fristad för soldater och köpmän, och som för närvarande är en berömd turistplats i området. Det välkomnade och matade ett stort antal hundar av denna ras, som utförde viktiga skydd och arbetsfunktioner. Dessutom kunde de känna av laviner och därmed rädda hundratals människors liv.
Därför kallades dessa hundar "San Bernardo”. Det är värt att nämna Barry ("björn" på Berner dialekt), den mest kända hunden på hospice, som räddade mer än 40 personer och vars kropp fortfarande bevaras i Natural History Museum i Bern. Han dog tragiskt efter att ha förväxlats med en varg och lämnade efter sig oräkneliga framgångsrika sökuppdrag. Idag är det en sann legend förknippad med denna ras.